Arrivé

Nu är jag här. Jag har tagit det första stora steget mot det jag alltid har drömt om att göra. Så länge jag kan minnas har jag alltid velat bo i USA och testa hur det är att leva i den kultur jag växt upp med vid sidan om den svenska. Så med allt inräknat borde det kännas hur bra som helst... eller?

En sak man inte inser förrän precis innan man åker är att man älskar sin familj och sina vänner något så otroligt mycket. Detta är något jag har känt av nu. Det känns liksom inte som om det är verklighet att jag är 660 mil från mitt hem. Som Jovva sa till mig på msn; "När jag slutade jobbet tänkte jag liksom bara att jag skulle hem till dig... men så kom jag på att det inte är så längre.". Det känns exakt så för mig också. Som tur är finns ju i alla fall Skype. Thank friggin' god för det!

Nog med negativiteter, jag vill berätta för alla hur underbart bra det kommer att bli här. Och hur underbart bra det kommer att vara mellan oss alla. För ifall man ska se sanningen som den är finns jag här, nästan, precis som vanligt!


För alla som missat det hade jag en bra flight (förutom att man inte fick sin egen filmmonitor i varje stolsits... och ifall jag ska vara ärlig så störde det skiten ur mig). Jag lyssnade på mormor o morfars regnskogs-CD och sov ganska mycket av flighten. Förresten känns det konstigt att väckas av att få middag direkt; Det känns som om man äter en svamp vad man än äter... men flygplansmaten är ju inte långt ifrån att vara en stor svamp man trycker i sig (krusty craaaaab!). Dock var cranberryjuicen på flygen helt otrolig! Jag tror jag tog slut på all på flyget från Newark till Seattle. Apropå Newark, när jag satt och åt min favvokyckling som bara finns i USA (General Tso chicken?) på flyplatsen i Newark frågade ett äldre par mig ifall det gjorde något ifall de satt vid samma bord som mig. Vi började prata litegrann, jag tror det var på grund av att jag såg lite vilsen ut vilket berodde på att jag inte kunde hitta Jovvas undervattensrestaurang som han pratade så mycket om... det visade sig att den faktiskt var i Chicagos flyplats. Hur som helst nämnde jag att jag flyttar till Seattle för att plugga, och efter en lång förklaring av vad det är jag ska plugga får jag reda på att deras son är den som anställer folk på Microsofts avdelning vid namn Bungie. Bingo! Det är en tv-spelsstudio! Ännu bättre är att Microsoft har deras olika kontor runt Seattle. Ytterligare en detalj som spär på hur otroligt det var att jag råkade in i detta par är att sonen heter Marcus också. These thing don't happen in real life!? Jag fick i alla fall hans nummer innan jag var tvungen att skynda mig till flighten mot Seattle.

På flighten till Seattle satt jag mellan en old-school metallare med Slayer-tröja och en businessman som säljer konst från konstnärer som dött. Attans! Jag som letar efter någon att sälja mina doodles. Jag snackade men businesskillen och han berättade vad han kollade efter när han anställde folk, en utav färdigheterna var initiativ (flytta från Sverige till Seattle, någon?). Mr.Slayer erbjöd att visa mig runt kring musikscenen i Seattle när jag besöker staden. Jag har redan två telefonnummer... kontaktnätet växer!


Dag 1

Igår (13 sep) var jag i Seattle och besökte Curts frathus. Jag träffade en del folk från i februari och det var kul att de kände igen mig. Antar att de inte glömmer SWEDEN! Curt, jag, Cody och Ryder, Curts rumskamrat för året, målade Curts och Ryders rum. Burritos till middag, niiiice.


Jetlag... jag har det som fasen. Nu är jag trött som efter en dags slavarbete!
Imorrn ska jag väl försöka ta mitt körkortsfoto.

Jag behöver en gitarr! När jag får min POD kommer den att stirra hånandes på mig med sin bönformade, metallicröda glans tills jag får trycka in en gitarrsladd i den och visa vad svenskar går för!

Jag saknar er alla i Sverige och glöm inte att ladda ner Skype och lägga till mig (marcus.stenbeck)!