Super Mario och Mentalsjukhus

Vi har ett supernintendo här i huset nu och det är onekligen ett populärt tillskott i familjen. Det är bara en tidsfråga innan hunden börjar putsa på sitt tidsrekord på Super Mario World.

Apropå rekord så har Curt lyckats med den sällsynta bragden att bryta sitt ben utan att egentligen göra någonting. Och det är ju lite tråkigt då han inte kan ta mig på äventyr på universitetet medan han är handikappad. Å andra sidan har jag ju haft hand om handikappade kids innan, så det borde ju vara en baggis för mig?

Den stora nyheten är att jag inte längre är handikappad! Min stylta... gitarr har till slut anlänt och den är helt underbar bortsett från att den luktade som en kedjerökare när jag först la händerna på den. Att kyssa en rökare är som att slicka en askkopp och att spela på dennes gitarr är som att smeka en skogsbrand... som tur är jag brandman i blodet!

Det börjar också bli lite brandgult här och där i Bellingham. Den mystiska dimman lägger sig allt tjockare och hundarna och barnen gömmer sig i husen. Vad jag talar om är såklart att Halloween (jag vet att det inte ska vara stor bokstav) långsamt smyger sig på. Så jag har längtat efter att fira Halloween i USA en gång, och nu kommer jag äntligen att få göra det! Förhoppningsvis blir det stora horder av kvinnor som klär sig utmanande med ursäkten att det är Halloween och fester bortom alla proportioner! Va? Förväntningar? Jag!? :)

Förresten så körde jag förbi ett gammalt nerlagt mentalsjukhus idag med trasiga fönsterrutor, igenbommade dörrar, mossa på taket och en ackompanjerande story! Detta mentalsjukhus var sista hållplatsen för mentalsjuka patienter som höll i den sista, alltmer förtunnande, livstråden innan de for iväg någon annanstans (om man nu vill vara troende, men det är effektfullt när man berättar). Jag tror att det är säkert att säga att det inte finns en chans att jag någonsin kommer tveka att sticka dit och utforska! Är man Silent Hill-freak så är man. ;)

Håll i tråden tills nästa gång,
Marcus